Varje dag möter jag massa elever som jag pratar med och blir helt förstörd av att höra deras olika historier. Jag vill krama om de riktigt hårt och hålla kvar de där. De ska inte behöva uppleva såna hemska saker, de är så små! När jag kommer hem från jobbet gör mitt huvud ont efter alla tankar och idéer jag vill göra. Jag somnar tidigt varje kväll av utmattning för jag kommer aldrig fram till något slut på tankarna. Det finns inte en chans att jag kan hjälpa alla. Folk säger att jag ska focusera på någon, men hur ska man välja? 

Det är inte rättvist! Varför ska de få sota för att det är andra som har satt de i den positionen? Vad för hemskt har man utsatts för när man inte ens vill hem, utan hellre är ute i -20 grader? Sen när blev det ovanligt att sina föräldrar bor tillsammans? Är det meningen att folk ska ha tre lossaspappor? Jag vill ha svar! Jag vill ha det rättvist! Jag vill inte få en klump i magen när jag tänker på dessa som vill så väl men det som det blir så fel för.

Även om jag inte kan göra allt för alla så kan jag göra lite för någon. Jag vill att ni som tvekar ska veta att det finns folk som bryr sig om er, ni är inte själva!